Från väst till öst

Första etappen på resan österut påbörjas snart. Än så länge är jag på Green Tortoise hostel i Seattle, men om nån timme ska jag ta bussen ut till Sea-Tac Airport. Ser nästan fram emot att komma dit, det känns som hemma, tillbringade en halv natt där på vägen hit Ännu mer ser jag fram emot att komma till New York och träffa Johanna, Lotta, Petra och Anna. Fullt hus (lägenhet) hela helgen, sen blir det lite lugnare i nästa vecka, då är det ”bara” jag och Petra som kommer bo hos Johanna. Ser fram emot en helg och en vecka med rejält turistande, schyst väder (man kan ju alltid hoppas), parkhäng, dansnätter osv. Flyget tillbaka till Sverige går på kvällen den 9 maj.

Fast reportaget ska vara färdigt redan på tisdag, det ska väl gå vägen. Har skrivit intensivt i omgångar, senast nu i måndags då jag satt i min egen värld hela eftermiddagen. Tid och rum spelar liksom ingen roll när jag väl kommit igång, så det kunde lika gärna ha varit på ett bibliotek i Uppsala som ett kafé i Seattle. Nu är det faktiskt ungefär så långt som det ska vara, men det känns som att jag tappat kontakten med texten, förlorat kontrollen och smulat ihop allt till grus, så jag har ingen koll på om det ”makes any sense” eller hänger ihop över huvudtaget. Men det är väl så det brukar vara. Hoppas på att få lite kommentarer från vännerna i helgen, muntligt är trots allt bättre än per mail, även om sånt också tacksamt välkommnas.

Hade ett tag tänkt att jag skulle ner till Washington när jag landar på östkusten imorgon, har en gammal roomie som jag skulle vilja hälsa på där, men nu inser jag att det inte alls är nån bra idé. Fem timmars flygresa är all sömn jag kommer få i natt och när jag är framme är klockan åtta, fast den i min tid är fem, så jag ska nog inte ha så stora planer för dagen överhuvud taget.

I helgen var jag i Yakima, öster om bergen men fortfarande WA. Det var verkligen ökenliknande, men samtidigt blommande körsbärsfält och äppelträd som var på väg att slå ut. Vi besökte ett indianmuseum (sånt vi lärde oss på lågstadiet), åt friterat bröd (tydligen en specialitet bland indianerna, smakade precis som de friterade bröd man äter i Kina, sojamjölken var dock ersatt av sylt), sköt luftgevär (är man i USA så får man väl ta (vapen)seden dit man kommer…), köpte soffa, åt sushi och burritos. Det var fint. En av höjdpunkterna var när Shondas och Chris (enligt dem konstiga och otrevliga) hyresvärd sa åt mig att hoppa upp på hans häst och rida några turer fram och tillbaka på grusvägen. Finns det nåt bättre än att galoppera?! Det varade dock max fem minuter så det tog ett tag innan jag kom på varför jag hade träningsverk i låren dagen efter…

Trevlig Valborg och Första maj, om det inte är för sent redan…

Washington State

Värdelös på att blogga. Det finns ju så mycket annat att ägna sin tid åt. Sitta på kaféer och (låtsas) skriva reportage. Mycket tid och pengar på det.

Är i Olympia, trivs som fisken i vattnet. Har haft fina dagar. Vädret bättre än nånsin här. Kayakat, sätt sälar (uppfyllt min barndomsdröm, ironiskt att behöva åka till andra sidan jorden när de finns i vattnen kring Sankt Anna), vandrat i regnskogsutkanter, ätit mexikansk mat, pratat spanska, blivit biten av en (tam)fågel, sovit på soffa, golv och i säng. Träffat nya vänner och gamla. Väl bemött och tacksam.

Om ett par timmar buss till Chris i Naches. Greyhound till Seattle, sen Yakima, där hämtas. Har inte sett Chris sen december 2003. Min första amerikanska vän, världens bästa fågelskådare och reskompis på första äventyren. Länge sen, första dagarna i Mexiko.

Det blir en helg i öknen (so they say), sen några dagar (och mer kafétid – måste skriva!) i Seattle (seden dit man kommer sägs det, så kafé i Seattle är väl inte fel sätt att spendera en dag).

För er som har missat the Daily show, kolla in det här och det här .

Hudson, eller i närheten av

What to say. Jag har idag lämnat staden och äntligen börjat prata engelska på riktigt. Kanske fortfarande inte riktigt förstått att jag är i USA, men vad gör det. Är hos Seffa, Steffanie, en gammal kompis från HK. Ingen jag egentligen fick chans att lära känna så väldigt bra, men som jag tyckte väldigt mycket om. Genusvetare då, nu mamma. (Ja, det tycks faktiskt så, hon är inte så mycket mer än mamma just nu. Autumn är 14 månader och Steffa är militant ammare och hemmamamma.)

Skönt att komma ut på landet (i närheten av Hudson, längre norrut i New York State). Har ägnat de senaste dagarna, då jag haft en hel lägenhet på norra Manhattan för mig själv, åt att göra några intervjuer och försöka skriva klart så mycket som möjligt. Långt ifrån färdigt, men kanske tillräckligt för att ta någon form av paus. (Eller också inte, men nu får det bli så ändå).

Försöker fundera ut vad jag ska göra härnäst. Fortfarande helt oplanerat. Skönt, men kanske inte så bra för de jag hoppas kunna besöka. Och kanske inte så bra om man vill få tag på billiga biljetter. Nu är jag i alla fall här och kommer att stanna några dagar.

Utan namn

Jag har precis varit på bio. Jag önskar det inte ogjort, men det gjorde mig knappast glad och välmående. Det var kvinnorna jag intervjuade i Westchester i tisdags som tyckte att jag borde se Sin nombre. Och visst hade de rätt, den berör ganska mycket av det jag håller på med just nu. Eller, inte direkt, men det är något som hela tiden finns närvarande i bakgrunden. Hur kan någon mexikan här skaffa sig en identiet där vetskapen om el Rio Grande, öknen och gränsen, saknas.

Idag pratade jag med Angelica. Hon kom hit, springandes, för 13 år sedan. ”Det var inte så långt, det tog bara en eftermiddag men många orkade inte springa hela vägen. Vi visste vad som skulle hända om vi stannade, vi hade inget val.” Sen dess har hon aldrig varit tillbaka, hur skulle hon kunna det? Om hon inte vill ge sig ut och springa igen vill säga. Båda hennes döttrar är född här, de har medborgarskap. Angelica och hennes man saknar papper. De klarar sig hyfsat ändå. De är mexikaner, men de är här för att stanna.

Alltså, jag ägnar ganska mycket tid åt mitt reportage för tillfället. Så mycket att jag inte kan sova utan att drömma om det på nätterna. Det kommer knappast bli bättre nu efter att jag har sett den här filmen. Men det är väl så det är, går man upp i nåt så får man väl ta det. Måste ta mig ut på andra sidan snart bara, för delar av det här är lite för jobbigt att tänka på 24 timmar om dygnet. Bara att tänka på upplägg, meningar, formuleringar osv 24 timmar om dygnet är ganska jobbigt det med.

På lördag, tidig morgon, ska jag tillbaka ut till Westchester. Marcela från Ecuador håller i utdelning av ”food stamps”, hon bjöd mig att komma och prata med folk. Det är mest mexikaner som kommer dit för att få kuponger att köpa mat för. Många som nyligen kommit hit. Trots den så kallade krisen fortsätter de att komma. Kanske inte lika många som tidigare, men de kommer. Varje dag. Jag vet inte om jag tror att det ger så mycket för mitt reportage, men jag vill ändå åka dit. Har svårt att tänka mig att det kommer att bli roligt.

Nu bor jag hemma hos Jenny och Adam. De har åkt bort över påskhelgen, så jag får lyxen att bo helt själv i deras tvåa på norra Manhattan. Området Hudson Heights är fullt av barnfamiljer från världens alla hörn. (Ofta ser man kvinnor med asiatiskt/latinskt/afrikanskt ursprung i sällskap med blåögda barn, uppenbart inte deras egna. Så ser världen ut. Vissa ger, andra tar.) Bara ett par gator bort tar Washington Heights över. Där är den latinska dominansen total. Mexikanerna här kommer från Peubla eller Oaxaca. Gente del campo (bönder), enligt Angelica. Men de är ändå förhållandevis få. Det är framför allt folk från Dominikanska Republiken som bor i Washington Heights.

Ingen och alla är udda och passar in i New York, det känns verkligen så. För att någon ska vara annorlunda måste det finnas en norm att avvika ifrån. Här saknas den, samtidigt som den varierar från kvarter till kvarter.

New York

Jaha, det kanske är dags för en uppdatering. Dagarna går snabbare än jag hinner fatta, trots att de flesta av dem hittills har känts rätt långa.

Kom fram sent i onsdags kväll, åkte till Johanna på Manhattan Avenue och var mest trött. Torsdagen bjöd på sol och seminarium om migration med Saskia Sassen på Columbia University. Sasika var ju cool så klart, men fick tyvärr inte chans att säga så mycket. Förutom det så ägnade jag dagen åt att fixa med saker, telefon till exempel (det går nog bra att smsa mig på 001 516 472 8456).

Äh, kan inte skriva nåt intressant idag. Övriga dagar har ägnats åt seminarium med Julia Kristeva (förvånansvärt intressant med tanke på att det enbart handlade om Proust och hans böcker som jag inte har läst), kuddkrig på wall street (upkopplingen segar annars skulle jag bjuda på en länk. Leta upp det på youtube på egen hand istället!). Jag har också träffat Sannas kompis Jenny och hennes familj en del.

Kort sammanfattning: Allt är bra, det går lite segt med reportagandet, men är på gång (skulle göra en intervju ikväll men hon jag skulle träffa har blivit magsjuk), ägnar mig åt att läsa på så länge. Och att ta det lungt (ja, Tanja, lathet är en dygd! och få grepp om staden. Jag blir kvar här i en vecka i alla fall, sen ska jag ”upstate” och hälsa på Steffa, efter det får vi se vad som händer.