Har vita människor hudfärg?

Och är jag som vit medveten om min hudfärg i mitt dagliga liv?  Detta var temat för ett föredrag med Petra Ornstein som jag var på häromdagen. Ett föredrag som fick Syrran att skriva att det inte finns någon omvänd rasism. Och visst kan jag hålla med om att vithet inte är en hudfärg utan en maktposition, men att därifrån dra slutsatsen att vithet alltid gör att man hamnar i överläge känns inte rätt.  

För att svara på den andra frågan: Nja, i Sverige kanske inte så mycket, men visst vet jag att jag har privilegier tack vare mitt blonda hår och mitt svenskklingande efternamn. Jag vet att jag har lättare att få jobb genom arbetsförmedlingen och kanske till och med att få låna pengar och köpa en bostad (fast frågan är om inte dessa fördelar i första hand beror på mitt kanske större kontaktnät).  

Men om man istället åker till Japan är inte vithet längre en maktposition. Jag har inte tillräcklig erfarenhet av det japanska samhället för att göra några längre uttalanden, men jag tror att det skulle kunna vara intressant för de flesta vita europeer att resa dit och se hur det är att befinna sig i andra änden av den hierarkiska skalan.  

Och handlar det inte ganska mycket om majoritet kontra minoritet på olika platser? Jag kan visserligen ofta gå igenom en tullkontrol utan att behöva oroa mig alltför mycket, samma sak när jag söker visum (och jag vet, skulle jag inte få ett visum eller bli stoppad i tullen så skulle jag bli förvånad, ”Vadå, jag är ju vit??”), men det är ändå inte så att jag alltid sett min vithet som ett privilegium. När jag bodde i Mexiko vågade jag aldrig lita på att människor ville vara kompisar med mig på grund av den jag var utan tänkte snarare att det var min europeiskhet de var intresserade av, som en statussymbol. Hemskt jag vet. 

Samma sak på andra platser, jag är annorlunda och sticker ut och då blir jag behandlad därefter. Men visst, allt går ju att mäta på en skala. I Hong Kong är fördomarna mot svarta (likväl som mot filipiner och fastlandskina) ganska utbredda, medan jag som svensk klarar mig ganska bra, men det betyder inte att jag har samma möjligheter som en infödd Hong Kong bo. Vithet är en maktposition som gör att jag har större chans att hamna högt på statusskalan, därmed inte sagt att det alltid är positivt för mina personliga upplevelser, men oftast ger det mig vissa fördelar som jag kan dra nytta av vare sig jag vill eller inte.  

Livet är politik

Härom veckan hade vi ett seminarium om international political economy. Diskussionen kom in på skillnaden mellan politik och ekonomi. Åsikterna gick isär. Lite ironiskt sa Erik ”Men då är ju allting politik, till och med att köpa mjölk.” Självklart! ”Votas cada vez que compras” – Du röstar varje gång du handlar.

I vanliga fall tänker man kanske på människor som försöker undvika multinationella företag (MNCs) när man hör den parollen. Men för mig kan även att köpa en liter mjölk vara en politisk handling. Numera kan man inte bara välja efter färg (det vill säga fetthalt), utan man kan även välja mellan att köpa svensk mjölk eller importerad mjölk. Eller att köpa ekologisk mjölk eller ”vanlig” mjölk. Eller så kan man som jag, välja att inte köpa mjölk över huvudtaget. Visst det finns massor av skäl till att jag är vegan, men att hävda att det inte handlar om politik vore en stor lögn.  

Fast kanske gör jag det svårt för mig. Livet alltså. Vissa dagar kan det vara jättejobbigt att handla. Ska jag köpa de billigare grönsakerna och få pengar över till annat, eller ska jag skona mig det dåliga samvetet och bara köpa kravmärkta produkter? Vad svaret blir beror inte bara på skillnaden i pris, utan även på vilket humör jag råkar vara på just för tillfället. 

Ibland orkar man mer, andra dagar orkar jag inte bry mig alls. Fast problemet är ju att det inte funkar. Jag bryr mig ju alltid, antingen får jag dåligt samvete av att jag köper dåliga produkter och inte alls bidrar till att göra världen till en bättre plats. Eller så får jag dåligt samvete för att jag gör av med för mycket pengar. Det bästa för mig vore helt enkelt att handla så lite som möjligt. Men mat måste man ju ha.  

Och det finns fler exempel på vardagshandlingar som lätt blir politiska. I ett heterosexuellt parförhållande kan det handla om att bara laga mat och diska, vem gör vad hemma?

(Som min bror som en gång uttryckte irritation över att hans flickvän börjat tycka om att baka eftersom det gjorde att han kände sig tvingad att göra det också. Enbart av princip, för att det annars skulle vara att följa de traditionella könsrollerna.) 

Så visst önskar jag ibland att jag inte såg politik i allt jag gör. Önskar att jag kunde köpa mangos från Brasilien utan att reflektera över de långa transporterna, att jag kunde köpa chiquita bananer utan att vara medveten om hur illa folk har behandlats under produktionen och kanske till och med att jag kunde äta kött utan att må psykiskt dåligt. Och att jag kunde tro på att jag gillar att laga mat och baka för att jag verkligen gör det, och inte bara för att jag är tjej. Tyvärr är det redan försent. Jag är fast sedan födseln. Och jag menar inte att anklaga mina föräldrar, snarare borde jag väl tacka dem, men visst, vissa dagar är det jobbigare än andra.

Minoriteter och gemenskap

En snabbvisist till Finland och långt samtal med en gammal vän. Finland har en minoritet, en ganska stor sådan. Det är så märkligt att tänka sig. Det finns människor i det här landet som inte kan prata med varandra. De lever sina liv i olika bubblor, nätverk utan innbördes kontakt. Är du finlandssvensk kan du leva hela ditt liv utan en enda vän som har finska som modersmål. Det motsatta är nog ännu vanligare (eftersom det nu är de finsktalande som är i majoritet).

För en person som min vän som (i viss mån) har gjort resan från det svensktalande Österbotten till det finskdominerade Helsingfors kan det ge upphov till identitetskrockar. I Helsingfors ses de svensktalande fortfarande med onda ögon. De tillhör ofta en elit, överklassen, de med mer tillgångar, resurser och möjligheter. Hur blir det då för någon som kommer från landsbydgen i Vasatrakten, som visserligen är svenskspråkig, men helt utan de privilegier som tillskrivs minoriteten i Helsingfors. Kan hon identifiera sig med denna överklass? Vill hon det? Och när hon själv anser sig ha mer gemensamt med en finsktalande bonde än med de rika svenskarna på Skatudden, hur uppfattas hon då av andra?  

Det är intressant att höra hur människor i denna minoritetsgrupp uppfattar sig själva, och hur de uppfattas av andra. Bör det vara en rättighet att alltid kunna bli bemött på sitt eget språk när man vänder sig till myndigheter och läkare? Och hur ser verkligheten ut när en sådan regel finns på pappret, men möjligheterna aldrig ges i praktiken? Ska man då se det som positivt eller negativt när dessa människor tenderar att bosätta sig inom samma områden, starta egna skolor och dagis? Visst kan jag förstå att man vill kunna ta sig fram på sitt eget språk i sitt eget land, men samtidigt riskerar ju detta beteende att i allra högsta grad att bygga på utanförskapet och segregationen. (Och hur skulle jag se det om det istället för finlandssvenskar i Finland var tex somalier eller chilenare i Sverige som ville skapa egna enklaver?)Min vän är stolt över att vara finlandssvensk, över att tillhöra en minoritet, och det har hon självklart all rätt till. Vi vill väl alla kunna vara stolta över vår identitet och inte behöva dölja den för andra, skillnaden är väl kanske att vi som tillhör den lokala majoriteten slipper problematisera omkring det. En intressant aspekt är att det tycks finnas en stor gemenskap inom den finlandssvenska gruppen. Även det har jag svårt att veta vad jag tycker om. Det är klart att man vill tillhöra en grupp med en stark vi-känsla. Men med starka gemenskaper finns alltid risken att hamna utanför, att man inte riktigt passar in nånstans, alltid tillhör ”de andra” och därmed blir väldigt ensam. Eller som min vän sa, ju starkare gemenskap man tillhör, desto svårare blir det att gå utanför, att göra nåt annorlunda, att bryta mönstret.  

Och om man förutom att vara finlandssvensk (redan det en liten kategori) dessutom är starkt religiös och nära bunden till en kristen församling så blir ramarna ännu snävare och möjligheterna färre, men gemenskapen också så mycket tätare. När fler identitetsgrunder (finlandssvensk, kristen, landsortsbo…) stämmer överens blir också chansen att man har samma livssyn och drar samma slutsatser av det som händer runtomkring en större. Och då är det naturligtvis lättare att ingå i samma gemenskap. 

(Jag skulle gärna tillhöra en tät gemenskap, men jag är också väldigt mån om min (relativa, vi är alla offer för samhällets förväntningar) frihet. För mig tycks det också bli svårare och svårare att hitta andra som dragit samma slutsatser om livet som jag har gjort. Ju fler resor jag har varit på, ju fler olika situationer jag har befunnit mig i, desto svårare är det att hitta andra med samma erfarenheter. Men nog om det nu, detta är ett tema som jag kan tänkas att få anledning att återkomma till senare.)

Inte ett jobb för en kvinna

Ojnevojne, snart ska jag tillbaka till mitt älskade Mexiko. Både spännande och läskigt. Vad kommer hända? Vad kommer jag tänka? Och hur arg kommer jag att bli på alla Mexikanska män??!!

Under mitt år som servitris på en bar i Guanajuato, Mexiko, hade jag naturligtvis många trevliga upplevelser och det finns massor av minnen som jag aldrig skulle vilja byta bort. Men det finns också andra delar som jag helst skulle vilja glömma. Många av dessa har helt enkelt att göra med det faktum att jag inte är en man. Förhållandet mellan individer av olika kön är i mångt och mycket väldigt annorlunda i Mexiko än i Sverige. Kanske handlar det framförallt om synen på kvinnor. 

De flesta har väl någon gång hört talas om den latinamerikanska ”machismon”, kanske utan att egentligen veta vad det handlar om, än mindre var den kommer ifrån. Det finns olika teorier om machismens historiska rötter. Vissa hävdar att den kommer från mötet mellan spanska erövrare och latinamerikanska urinnevånare. Antingen ses det som ett beteende som framkallades av den förnedring de amerikanska männen utsattes för av kolonialherrarna, de uppträdde helt enkelt överspelat maskulint och aggresivt för att dölja känslan av maktlöshet. En alternativ teoribildning hävdar att machismen kom med spanjorerna och att den var en följd av deras religiöst påverkade kultur, vilken i viss mån byggde på kvinnoförakt och ett behov av att med sexuellt våld dominera kvinnorna.

Detta beteende blev allt starkare när det kombinerades med den rasism som färgade spanjorernas förhållande till urinnevånarna i den nya världen. Ytterligare andra menar att machismen har sina rötter i den nya världen, närmare bestämt hos aztekerna, vilka anses ha levt i ett hierarkiskt krigarsamhälle som byggde på mäns förtryck av kvinnor.  

Det finns också olika definitioner av vad som egentligen ingår i begreppet machism. Många definitioner går i stil med  En överdriven känsla av manlighet med fokus på egenskaper så som fysisk styrka, manlighet, kontroll över kvinnor och aggressivitet.Eller; attityder och handlingar som orättfärdigt sänker kvinnors värde jämfört med mäns. Jag har inte tillräckliga kunskaper för att ge en förklaring till fenomenets uppkomst, eller för att ge en akademiskt gångbar definition av det, men av erfarenhet vet jag att beteendet i allra högsta grad existerar, åtminstone i Mexiko. Jag skulle också vilja påstå, tillskillnad från vissa andra, att det i första hand handlar om den jargong och den syn på kvinnor som genomsyrar hela samhället, och inte så mycket om våldshandlingar som sådana.   

När jag kom till Mexiko för första gången tyckte jag enbart att det var trevligt när folk pratade med mig på gatan eller stranden. Jag kan inte heller minnas att jag stördes nämnvärt av att män(niskor) ropade efter mig på gatan. När jag hade tillbringat ungefär ett år i landet höll jag på att få panik av att inte kunna gå ut på gatan och inte synas, att aldrig kunna vara anonym och slippa pikarna som kastades efter mig. Jag kom senare fram till att det nog var så att jag i början helt enkelt aldrig hade förståt vad som sas, och därmed inte lidit av det.

Som servitris var jag alltid utsatt för människor med (för) mycket alkohol i kroppen, och i sådana lägen kan även svenska män (och kvinnor för den delen) uppträda som svin. Det värsta var dock inte de som druckit, kanske inte heller de gånger då jag utan förvarning fick ett nyp i rumpan när jag gick på gatan eller stod på en trång buss. Och även om gliringarna och kommentarerna som alltid kom när jag passerade ett gäng killar var jävligt jobbiga så var det nog ändå mina egna vänners beteende som var jobbigast. I Sverige har feminism blivit något accepterat, i viss mån till och med ett ord med en positiv värdeladdning.

Att säga att man är feminist i Mexiko leder ofta till kommentarer om att man är manshatare, att man är galen eftersom man anser att kvinnor ska ta över och styra över männen. Det känns inte som att jag behöver ägna uttrymme här åt att förklara att det inte är det feminism går ut på, ni vet nog själva vad det handlar om. Men det gjorde inte mina mexikanska vänner och arbetskamrater. Och de var ändå upplysta killar med vänsterradikala ideal. Att försöka diskutera feminism med dem var lönlöst. Det vanligaste motargumentet som dök upp när jag försökte förklara vad det handlar om var att -Jag är inte machist, jag ogillar inte kvinnor, det är en kvinna som har fött mig och jag har all respekt för henne. Med andra ord; Jag är inte machist, jag älskar min mamma. Feminism är fullständigt onödigt och inget vi tänker ägna oss åt att fundera över.

Och vad svarar man på ett sånt resonemang? De kunde helt enkelt inte se att de behandlade mig och andra tjejer som emellanåt dök upp i personalstyrkan annorlunda än de behandlade varandra. Eller om de insåg det så såg det inga problem med det. De gjorde det ju för att beskydda oss. Att bära tunga öltunnor var inget vi skulle ägna oss åt, det var ett mansjobb. När jag hävdade att jag faktiskt inte tyckte att de var särskilt tunga och att jag ju faktiskt var större än de flesta av dem, även om jag inte hade mer muskler. -Jaja, men du är ju en ”mujersota”, en jättekvinna, för dig kanske det inte är något problem. Men ändå, vi fixar det här, ni kan ju skada er.

Och när någonting hände, någon slog sönder en flaska, det blev bråk, polisen kom förbi och så vidare, blev min plats plötsligt bakom baren där jag snällt skulle stå och vänta på att allt ordnat upp sig, först då, om det fanns tid, kunde jag eventuellt få veta vad som egentligen hade hänt. ”Nej, men vadå, det behöver inte du bry dig om, det kan vara farligt för dig att vara med, det är bättre att du tar hand om baren.” Visst, i nån mån handlade det väl om att de hade jobbat där längre än mig, och kanske att jag var utlänning och de var mer vana vid rutinerna i landet. Och således accepterade jag det ganska länge utan att reflektera så mycket över det. Men efter att ha jobbat där i mer än ett halvår kände jag att det kanske var dags att även jag skulle få ta lite ansvar, även om det bara handlade om att torka golven eller städa toaletterna i stället för att diska tallrikar. (Visst, många kanske skulle hävda att det låter betydligt trevligare att diska än att städa golv och toaletter och jag skulle nog egentligen hålla med om det, men i det här fallet handlade det mer om statusen på arbetsuppgiften, än själva arbetsuppgiften i sig). Att ständigt ses som en andra klassens medborgare, med helt andra uppdrag och roller än männen var i längden väldigt psykiskt nedbrytande. Om ingen annan tror på mina möjligheter och kunskaper, hur ska jag då kunna göra det själv?

Jag hade ändå tur, jag var där på besök, jag kunde packa mina väskor och resa hem igen. Återgå till det lugna Sverige där ingen stör mig på gatan och där jag i alla fall har lite större chans att bli accepterad för mina kunskaper och positiva egenskaper. Inte för att allt är frid och fröjd här, kvinnor behandlas fortfarande i viss mån som andra klassens medborgare även här, men skillnaderna är ändå otroliga. Men mina tankar går naturligtvis till alla andra kvinnor i Mexiko. Alla mina vänner som sedan födseln hjärntvättats till att se sig själva som mindre kapabla, hur ska de någonsin kunna uppnå jämställdhet? Det finns naturligtvis feministiska rörelser i Mexiko också, men om vi feminister här i Sverige anser att vi arbetar i en uppförsbacke har de ett stup att försöka släpa sig upp för. De har mitt fulla stöd och jag är oerhört imponerad av alla som överhuvudtaget har kommit så långt som till att inse felen i systemet!

Har du rätt kontakter, lille vän?

aJag snor några rader från DN, kulturdelen, nån gång i förra veckan. Inte jag som skrivit (I wish), men jag håller med (och gråter) och visst släktskap med författaren föreligger…

”Det var onekligen intressant att läsa DN:s Högskoleguiden som kom i förra veckan. Tre av fyra arbeten tillsätts genom kontakter, får vi veta där. Så du som försöker göra bra ifrån dig i skolan. Glöm det! Det är ändå meningslöst. Ägna dig åt att lära känna rätt personer i stället, eller ännu hellre: skaffa dig rätt föräldrar. Så där har det alltid varit, kasnke någon säger, men allt tyder på att det är en utveckling som nu återtagit fart efter en kort tid då chanserna för den som fötts ”fel” varit något större.

Lika belysande är det att läsa DN:s ekonomidel den 8 mars. I Norge har man infört könskvotering till bolagsstyrelser. De kvinnor som då kommit in har högre utbildning än männen visar det sig. Ni vet vad motståndarna i Sverige brukar säga: Det finns inga kompetenta kvinnor! Vad de egentligen säger är: Kvinnorna tillhör inte våra kontakter.

I den borgerliga alliansens sköna nya värld ska du välja din framtid redan i nian. Vilken riktning tar du? Någon som pekar mot en värld du alls inte känner till eller en som påminner om dina föräldrars? Och om du senare ångrar dig och inte vill vara städerska eller grovarbetare. Tänk inte på det. Regeringen är i full färd med att skära ned på vuxenutbildningen.”