Man skulle kunna hävda att jag är trångsynt…

…eller också kan man säga att jag har lärt mig av mina erfarenheter. Erfarenheter som säger mig att en människa som ser ut på ett visst sätt, har en viss typ av kläder, också har en viss typ av personlighet, en viss typ av åsikter.

Dessa erfarenheter har med tiden hjälpt mig att bygga upp ett finmaskigt nät omkring mig. Ett nät som stänger ute många av de människor jag möter, sållar bort dem som ointressanta innan de fått en chans att bevisa motsatsen.

Och det här nätets maskor blir bara finare och finare när åren går. Till exempel vet jag att om jag i dag träffade många av mina kompisar, såna som jag har känt länge, så skulle de aldrig komma igenom, de skulle gallras bort redan på flera meters avstånd. Det konstiga är att detta inte betyder att jag tycker mindre om dem, snarare tvärtom.

Oftast är man inte ens medveten om den gallring man gör. Ibland blir det tydligare än vanligt. Som för ett par år sedan när jag hade två mexikanska kompisar på besök. Hela tiden när vi gick på stan diskuterade de vilka killar de tyckte var snygga och frågade om jag höll med. Det gjorde jag ytterst sällan. Men det berodde inte i första hand på att vi har väldigt olika smak, utan främst på att vi såg olika saker. När de såg ansikten och människor, såg jag identiteter och politiska åsikter. Det var en plågsam insikt. Särskilt eftersom de kom fram till att alla byggarbetare var snygga. Jag hade väldigt svårt att tycka de. För mig var de ju byggarbetare, med allt vad jag läste in i det…

I andra lägen funkar inte nätet. När man är utomlands till exempel tar det ofta väldigt lång tid innan man lär sig de sociala symbolerna. Jag blir lite mindre fördomsfull, mer öppen.

Ett annat tillfälle som det här kom som en plågsam, obehaglig insikt var när jag var på maskerad häromveckan. Plötsligt kunde jag inte direkt se vilka som var intressanta att prata med och vilka som inte var det. Det var bara att chansa. Ingen var där som sig själv, inte heller jag. Och det var jävligt jobbigt! Både för att jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig, och för att insikten om mina egen trångsynthet kom som ett slag i ansiktet.

Och det händer också ibland att någon med ”fel” utseende trots allt släpps igenom nätet; jag ”tvingas” att lära känna en person, på grund av att vi delar samma arbetsplats eller bostad till exempel. Det kan vara en positiv överraskning, men leder ändå sällan till att jag ändrar min fördomsfulla grundinställning.

”Det absolut dyrbaraste på jorden just nu är er uppmärksamhet”

Jag var på en föreläsning av Maria-Pia Boëthius häromdagen. Egentligen kanske jag inte lärde mig så mycket nytt utan fick snarare belägg för tidigare tankar. Fast en del förstås. Som att en europée som är född med TV statistiskt sett kommer att ha tillbringat 30 år framför den. Och att vi i Sverige tillbringar i genomsnitt 6 timmar och 8 minuter framför TVn, per dag. Det motsvarar all vaken tid 100 dagar om året!

Maria-Pia ser detta som ett av de största hoten mot demokratin ”Att vi sitter insjunkna i fåtöljen och inte går ut och aktiverar oss”. Och det blir bra mycket värre med tanke på att media har monopol på att skriva berättelsen om världen (det som inte uppmärksammas i media har inte hänt). Att den politiska, ekonomiska och mediala makten i Sverige dessutom är koncentrerad hos högern gör inte bilden mer positiv. (Fast det som är intressant här är kanske främst att makten är så koncentrerad, inte hos vem den ligger).

Dokusåpor pekas ut som en av de värsta formerna för användande av det mediala utrymmet. Mobbning på TV. Det är intressant hur dessa serier snarare fokuserar på att varje vecka peka ut förlorare, hellre än att kåra vinnare. Och i Maria-Pias tappning är det alltså medievärlden som är huvudskyldiga till mobbningen, och till att många mår dåligt. Inte bara i dokusåporna, utan i världen i allmänhet. Det är där det finns pengar att tjäna, genom att sprida budskapet ”Du duger inte, konsumera mera så kommer du (kanske) att duga”.

Själv har jag alltid förvånats över hur till exempel kvällstidningar kan sälja. Det tycks mig som att löpsedlarna de senaste veckorna varit fulla av ”Så mycket tjänar din granne”, ”De är rikast i Uppsala” och liknande, och jag undrar bara vem som egentligen är intresserad? Och att de har handlat så mycket om pengar (åtminstone de gånger jag har fått syn på dem) beror väl enbart på att det inte hänt nåt tillräckligt våldsamt på sista tiden. För det är ju tydligen det vi vill läsa om, våld och pengar, sex och skandaler.

Så media speglar inte opinioner, så som de själva påstår, utan är istället i allra högsta grad delaktiga i skapandet av dessa opinioner. De väljer vad vi får veta och talar om för oss vad vi ska tycka om det.

Vad kan man då göra åt saken? Sluta konsumera media. Men hur lätt är det? Och är det verkligen bättre att inte veta någonting om vad som pågår runtom i världen, än att bara veta det som media väljer att förmedla? Maria-Pia anser att vi själva bör söka information, inte leta efter EN berättelse om världen, utan flera. Och den bästa platsen för att göra det i dag är internet. Men även där blir det svårt eftersom det tar tid att etablera till exempel en blogg, samt att skapa det förtroende som krävs för att vi ska lita på vad som skrivs i den. Och återigen, de mest etablerade bloggarna är de som media väljer att lyfta fram…

Men trots alla dessa negativa bilder (”Har ni sett filmen Matrix? Det är där vi är, i Matrixen.”) så är jag ändå lite mer positiv efter föredraget än på vägen dit. Inte bara för att Maria-Pia är en bra och entusiasmerande föreläsare, utan också för att jag fått belägg för något jag tidigare bara har anat. Och för att hon lyft fram det faktum att det finns en alternativ rörelse, att det faktiskt händer saker i dag. Att ett av World Social Forums slagord är ”The revolution will not be televised” får mig att känna att det händer bra mycket mer runtomkring i världen än media ger sken av. Nya historier, alternativa berättelser, skrivs hela tiden, att de inte syns i media betyder inte att de inte finns, det betyder bara att det inte går att tjäna pengar på dem.

Och så de avslutande orden, att ”vi lever i en av de mest spännande tiderna någonsin. Ni tillhör en generation som kommer att ställa nya krav, genomskåda medierna och gå utanför deras berättelse”. Så låt oss göra det nu, det är hög tid!!

Toscapaj

Det här receptet kommer från Anna Bergenström och finns med i flera av hennes kokböcker. Det kanske verkar lite krångligt och tar lite längre tid men är egentligen inte särskilt svårt. Och shit vad god den blir när den är klar! Om man gillar mandlar och kola alltså. Tosca helt enkelt. Varför inte göra en att ta med på valborg eller 1:a maj? Jag lovar att det är effektivt om du vill skaffa nya vänner, oavsett om det är bland fulla studenter eller bland politiska demonstranter…

Pajdeg:
1 1/2 dl vetemjöl
1 msk socker
50 g mjölkfritt margarin
1-2 msk vatten

Fyllning:
200g skållad hel mandel

Smet av:
1dl socker
1msk ljus sirap
50 g mjölkfritt margarin
1 msk soja- eller havremjölk
1 msk vetemjöl

Gör först pajdegen: Smula samman mjöl, margarin, socker och till sist lite vatten. (Jag kör alltid med matberedare. Skär margarinet i lite mindre bitar och kör det tillsammans med mjöl och socker tills det blir smuligt. Sen är det bara att ha i lite kallt vatten och köra tills det nästan blir en hel degklump). Låt degen vila i kylskåp i ca 1 timme. Tryck sedan ut den tunt i en liten pajform (ca 22 cm i diameter), gärna med löstagbara kanter (så slipper man ta med sig formen ut om man inte äter upp kakan hemma). Ställ gärna in formen i kylskåpet en stund innan den gräddas (fast det känns ju som ganska mycket överkurs). Skålla och skala mandeln: Lägg den i lite vatten, koka upp och koka ca 1/2 minut. Häll av vattnet och skölj med kallvatten. Därefter går det lätt att skala. 

Värm ugnen till 200 grader. Rosta mandeln utbredd i långpanna i 7-8 minuter. Passa noga, det är lätt att de bränns

Grädda pajskalet utan fyllning mitt i ugnen i 12-15 minuter i 200 grader. Gör toscasmeten under tiden. Lägg alla ingredienserna till smeten i en kastrull och sjud på svag värme. Det ska smälta och tjockna lite – men inte börja koka. Lyft bort från värmen och lägg i mandeln. Bred ut smeten i det halvfärdiga pajskalet och grädda kakan i 15 minuter till.

Och nu till det svåraste: Skär helst inte i kakan förrän nästa dag, den blir godast om den får lite tid på sig. (Den som väntar på nåt gott…

Illamående

Jag har nu äntligen börjat jobba på min C-uppsats i Statskunskap. Jag kan ju tyvärr inte säga att jag vet vad jag ska göra ännu, men jag har i alla fall börjat läsa lite om vad som har hänt i den mexikanska delstaten Oaxaca under det senaste året. I och med det har jag hittat texter som den här, där en mamma vittnar om den tortyr hennes son utsatts för efter att ha blivit kidnappad av ”maskerade män”, och senar dykt upp i ett Mexikanskt fängelse. Jag citerar Erik Gustafssons översättning:

När han vägrade erkänna dessa lögner fortsatte de att tortera honom; de gav honom elchocker i näsan och i munnen, skrek tillmälen och förolämpningar, tryckte en gevärsmynning i hans panna och tryckte av en tomhylsa, och sa att de skulle döda honom om han inte samarbetade.

Och det här är bara en liten del av allt vad Cesar Mateos utsattes för…

Om inte det här räckte för att bli illamående och börja fundera på vad som händer i världen kan man istället läsa UDs senaste rapport om mänskliga rättigheter i Mexiko:

Mexiko har under de senaste åren gjort stora framsteg när det gäller att värna om respekten för de mänskliga rättigheterna (MR). Från att tidigare ha förnekat interna MR-problem och avfärdat kritik utifrån som en inblandning i interna angelägenheter, har Mexiko under senare år välkomnat samarbete och dialog med FN och andra internationella organ för att förbättra situationen för mänskliga rättigheter i landet. Regeringen har också genomfört institutionella förändringar i syfte att främja arbetet med de mänskliga rättigheterna och inom flera ministerier och myndigheter har särskilda enheter för mänskliga rättigheter upprättats.

En rapport som är en översiktlig sammanställning över hur de mänskliga rättigheterna efterlevs, grundad på den svenska ambassadens bedömningar. Jag undrar bara från vilken planet de gör sina bedömmningar?!?! Och hur kan de köpa den retorik som varje regering med vilja att passa in kommer att använda, oavsett hur det ser ut i praktiken!

Kaffe, banan, choklad – en klassiker

Favvoreceptet jag själv tröttnat på. Det har hållit i fem år, så om du aldrig provat det förut så lovar jag att det kommer att göra succée! (Förutsatt att man gillar banan-, choklad- och kaffesmak alltså.) Och det går typ inte att misslyckas (förutom om man gräddar för länge, då blir den jäkligt tråkig). Godast är den när den har stått i typ två dagar (prova med frusna hallon och sojayoghurt!), men det händer ju tyvärr sällan. Om man inte bakar två från början…

Chokladkaka

50 g smält mjölkfritt margarin
2 dl socker
1 banan 
1 dl sojamjölk
½ dl starkt kaffe
3 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
2 rågade tsk sojamjöl
1 msk – 1 dl kakaopulver

Glasyr:

25 g smält margarin
ca 2 dl florsocker
1-2 msk starkt kaffe
2 tsk vaniljsocker
1 msk kakao

Mosa bananen och rör i socker och smält margarin. Tillsätt sojamjölk och kaffe. Blanda de torra ingredienserna (kakao efter smak) och rör i dem i smeten. Häll upp i en smord och bröad form (kolla så att det inte är mjölk i ströbrödet. I så fall funkar det med vetegroddar eller kokosflingor istället). Grädda i 200 grader, 15- 20 minuter (och kom ihåg, hellre för kladdig än för torr!) prova med en sticka el dylikt. Låt den svalna och blanda sedan alla ingredienserna till glasyren och bred över. Ät!

(Om man vill kan man byta ut margarinet mot olja, det funkar ungefär lika bra. Dessutom är det okej att hopas över sojamjölet om man inte har nåt hemma… )