Alerta máxima

Så säger de. ”Estamos en alerta máxima.” Ryktet går att plantónen, som fortfarande befinner sig i Oaxacas Zocaló, ska köras bort på lördag. Under de senaste veckorna har det tillkommit en del människor, Zocalón har fyllts av försäljare och nyfikna, men det är fortfarande bara en representativ närvaro från de manifesterandes sida. Ca 10 % säger de. ”Fast om vi behöver dem så kommer de. Som myror.”

Ingen vet ännu vad som kommer att hända. Vi pratar om videofilmer som finns till salu, jag säger att jag måste kolla vad jag har först och får svaret att det är bäst att passa på, man vet aldrig hur länge vi blir kvar.

Häromdagen togs nya steg för att öka pressen på delstatsguvernören och hans regering. Förutom den stillsamma plantónen påbörjades även manifestationer i andra delar av staden. Utanför regeringskontor, i köpcenter etc för att sprida budskapet och informationen. Budskapet att folket inte har gett upp, att Assamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca lever. På fredag ska en ny marsch ordnas genom staden (enligt uppgifter deltog 150 000 personer i marschen som ordnades den 14 juni även om de aldrig tycktes vara så många när de kom till Zocalón eftersom många begav sig vidare på en gång).

Om man pratar med medlemmar i APPO får man höra att ”La APPO somos todo” – APPO representerar folket, vi är alla. Pratar man med andra, såna som inte befinner sig på Zocalón, såna som sällan deltar i manifestationer, får man en helt annan bild.

”Många är trötta, ingen vill att förra årets händelser ska upprepas. Dessutom skräpar de ner och förstör”. Och att säga att APPO representerar alla, att det här är en strid som enbart utspelas mellan folket och regeringen är att göra det väldigt enkelt för sig. ”Nu är det de rika som klagar, förut var det de fattiga”. I viss mån är väl det sant. Det är framförallt de som äger affärer i centrum och de som lever på turismen som är emot APPO. Fast bland ”vanligt folk” finns det också väldigt spridda åsikter.

 

Alla har någonting att säga om APPO och om rörelsen. Få av de jag har talat med uttalar sig öppet emot den, men det betyder inte att de stöder den till hundra procent. ”Det räcker, vi har fått nog”.

 Intressant inte sant? Andra bloggar om: Mexiko, Mexico, APPO, social movements, sociala rörelser.

COMO och canal 9

Igår talade jag med Nancy. Hon är 23 år och nyligen utexaminerad lärare. Fast eftersom hon för ett år sedan blev aktiv i APPO och rörelsen som stöder lärarfacket i Oaxaca kan hon inte få jobb som lärare. Så nu ägnar hon det mesta av sin tid åt att aktivt delta i den plantón som befinner sig i Zocalón i Oaxaca.

Hon är också en av de ca 3000 kvinnor som tillsammans har bildat La Coordinadora de Mujeres Oaxaqueños primero de Agosto, COMO 1o de Agosto. Den första augusti förra året samlades ett antal kvinnor vid fontänen ”Las siete regiones” (som är en symbol för Oaxacas sju regioner) och började marschera mot Zocalón i stadens centrum. De ville visa att kvinnorna är en viktig del av rörelsen. Att män och kvinnor tillsammans utför arbetet.

”Cuando una mujer avanza, no hay hombre que retroceda” – När en kvinna går framåt finns det ingen man som går tillbaka.

Så de samlades och marscherade. Och när de väl kommit fram till Zocalón var de överens om att det saknades ett utrymme för dem att få sprida sitt budskap. Både de lokala och de nationella TV kanalerna spred bara ”lögner”. Det var dags för dem att få säga sanningen.

Så de begav sig till Canal 9s lokaler och krävde att få en halvtimme för att förklara hur de såg på saken, situationen och kampen i Oaxaca. De blev förstås nekade. Men lät sig inte hindras utan gick tillsammans in och ockuperade TV-stationen. De som arbetade där tvingades att visa hur man gjorde för att sända tv och efter en stund började kvinnorna sända sina egna program.

Under ett par veckor sände man dokumentärer, intervjuer och nyhetsprogram från lokalerna. Så småningom gav detta också upphov till ockuperandet av alla radiokanaler i staden, men det är en annan historia. Delar av den kan man läsa här. Och för de som förstår spanska hittade jag en interessant intervju som bland annat handlar om detta här.

Intressant, ja visst! Andra bloggar om: Mexiko, Mexico, Oaxaca, media, protester, folk rörelser, social movements.

Bakslag

Okej, allt kan ju inte vara frid och fröjd, särskilt inte på feministfronten. Visst, det händer bra saker, men det betyder ju inte att någonting egentligen har förändrats.

Fest och liveband här i Oaxaca. Och de var jäkligt bra (spelade bara covers förstås) och coola killar. Tills det var tävlingsdags.

Alla tjejer uppmanades att komma upp på scenen. Ställa sig framför (ovanför) havet av fulla killar och visa hur sexigt de kunde dansa. Allt medan bandet med sång och musik fösökte få fram så utmanande poser som möjligt.

Och killarna (och tjejerna) framför scenen ropade, buade och godkände. De tjejer som inte dög fick snabbt lämna scenen. Hon med glasögon fick inte ens en chans att dansa eftersom hon vägrade att ta dem av sig. (Om det är någon som liksom jag råkat se Next på MTV så kan ni tänka er hur det var).

Fast det här var ju vekligen på riktigt. Hon som dansade sexigaste, eller snarare hon som tog av sig mest kläder vann, inte för att jag såg att hon fick nåt pris, det var ju helt enkelt inte det viktiga. Det var väl det där med att få tjejerna att ta av sig kläder på scenen som var hela poängen.

Det rör på sig i Oaxaca

 

Sedan i måndags, den 18 juni, är Zócalon återigen full av lärare. Och de har sällskap av politiska organisationer, framförallt APPO, la Assamblea Popular de los Pueblos de Oaxaca. Lärarna här har en lång tradition av strejker, demonstrationer och tältläger. Årets ”planton” är representativ, det vill säga det är enbart representanter från de olika fackförbunden som befinner sig där, övriga lärare upprätthåller ordningen och står för undervisningen i delstatens skolor. Fast terminen tar snart slut här också och då hoppas man på stor uppslutning.

Dessutom lämnar representanterna sina uppspända presseningar på natten och beger sig till säkrare platser. Ingen vill att förra årets våldsamheter ska upprepas, så av säkerhetskäl anser man att det är bättre att man inte befinner sig i Zócalon nattetid. När polisen den 14 juni förra året skickades in för att driva bort de strejkande med våld kom de tidigt på morgonen, i skydd av mörkret.

Men kraven är mer eller mindre de samma som de varit sedan konfliktens början. Och liknande de som drivits lärarnas kamp under de senaste deccenierna. Om man får tro andra människor i landet handlar det mest om att lärarna vill öka sin egna, redan (realtivt) höga, löner och arbetsförhållanden. Om man istället lyssnar på lärarna så handlar det lika mycket om att förbättra förhållandena i skolan, om att kunna tillhandahålla bättre undervisning, skolböcker till barnen, mat och skor till de som är behov av det. Dessutom demonstrerar man mot den nya pensions- och försäkringlagen, la ley de la ISSSTE (Instituto de Seguridad y Servicios Sociales de los Trabajadores del Estado), vilken bland annat kommer att göra att pensionsåldern kommer att höjas med två år varje år från och med 2009. Idag kan en lärare gå i pension när hon eller han har jobbat i 30 år, i framtiden kommer man behöva arbeta betydligt längre. Och det finns också en rädsla för att den pension man kommer att få tillgång till kommer att sjunka betydligt, pensionsfonderna ska nämligen börja förvaltas av privata företag istället för av staten.

Samtidigt kvarstår kravet från APPOs sida på guvernören, Ulises Ruiz Ortiz, avgång. APPO säger sig inte vara intresserad av att föra en dialog med honom eller hans delstatsregering: ”Vi kan inte samtala med mördare.” Och efter allt som har hänt under det senaste året finns det mer att arbeta för. Frigivningen av politiska fångar tillexempel, som är ett av de krav som idag hörs från Zócalon. Enligt siffror i dagens (20 juni 2007) Las Noticias de Oaxaca, en av de lokala dagstidningarna, har det sedan den 14 juni förra året arresterats 575 personer. Till det kommer att 27 personer har mördats eller på andra sätt omkommit och att mer än 300 personer har skadats.

Och försvinnanden och arresteringar är inget som skedde för en tid sedan på andra platser, de fortsätter än i dag. Senast i måndags arresterades en av APPOs medlemar på politiska grunder i municipio de Miahuatlán de Porfirio Diáz, en av delstatens kommuner.

En positiv nyhet är dock att Högsta Domstolen under tisdagen fattade beslut om att skapa en kommission som ska utreda de brott mot männskliga rättigheter som har begåtts i Oaxaca sedan förra sommaren. Formerna för utredningen är ännu inte fastställda, men vidare beslut kommer att fattas under veckan.

Och positiva nyheter i den här konflikten kan behövas. De som installerat sig på Zócalon säger att de är där ”un tiempo indefinido”, de finns ingen gräns för hur länge de kommer att stanna där. ”Vi stannar här tills vi fått igenom våra krav.” Och om det kommer att hända ligger nu helt i händerna på Ulises Ruiz Ortiz.

Framsteg

Jag är allvarligt talat chockad. Eller kanske snarare oerhört positivt överraskad (eller kanske helt enkelt både och!). Anledningen är bilder som denna som finns att skåda på en husvägg några kvarter från min nya bostad (är den inte snygg förresten?!):

(”Jag är lesbisk, och du varför är du heterosexuell?”) 

Och t-shirtar som den här

med texten:

”Las mujeres constituyen un verdadero ejército al servicio de la revolución… la mujer es una revolución dentro de la revolución.”

(”Kvinnorna utgör en riktig armé i revolutionens tjänst… kvinnan är en revolution inom revolutionen”)

tryckt på ryggen. Och så förekomsten av slagord i stil med

”Cuando una mujer avanca, no hay otra que retroceda.”

under onsdagens demonstration. Och av att det faktiskt var minst lika många kvinnor som män som höll tal i Zocalon samma eftermiddag.

Någonting tycks ha hänt under de tre år som gått sedan jag bodde här i Mexiko och fick höra att alla feminister var rabiata manshatare som man absolut inte vill ha något med att göra. Eller så handlar det helt enkelt om att det är olika städer, olika delstater och olika delar av landet.

Jag hoppas på det första.

Men kanske beror det på att kvinnorna hela tiden har varit en viktig del av det senaste årets folkrörelse här i Oaxaca. Det hela började som en lärarstrejk och precis som i många andra länder är det många av lärarna här i Mexiko som är kvinnor. Dessutom har jag fått höra att man inom rörelsen har insett vikten av att få med kvinnorna eftersom de har makt över hushållet och ofta även över barnen och deras utbildning (vilken är den första att drabbas när lärarna strejkar).

Det spelar egentligen inte så stor roll vilken anledningen är. Det är bara så oerhört roligt att se. Att kvinnorna i det här landet kan få ta plats utanför hemmet, att deras åsikter ses som viktiga, att man kanske även här börjar inse att de faktiskt utgör runt 50% av befolkningen. Och att det faktiskt finns homosexuella människor även i detta katolska land.

(Tyvärr tror jag att det är för mycket att hoppas på att slippa höra kommentarer som ”Esta por alli, linda, preciosa” när man ställt en enkel fråga om vägen. Eller att tro att talesättet som säger att när man har lärt sig att göra tortillas kan man träffa någon att gifta sig med kommer att försvinna. (Eller åtminstone att det kommer att försvinna för att någon anser att det är kränkande. Däremot är det nästan ingen som gör tortillas för hand längre här i Mexiko, varken kvinnor eller män.))
Och förresten, vilken oerhört intressant folkrörelse. På den fjärde ”megamarschen” som ordnades förra sommaren deltog, åtminstone enligt vissa källor, 800 000 personer. Hallå liksom, 800 000! Säger bara, Rostock, släng dig i väggen! (en annan intressant jämförelse skulle vara polisens utgifter. En inhyrd, vanlig helikopter över Oaxaca, ett oräkneligt antal enorma dylika över norra Tyskland….)

Dags att läsa andra bloggar om: feminism, Mexiko, Mexico, Oaxaca.