…Och det där med machism…

Okej, jag tror inte att jag kan sjunka lägre. De där boxningsäckarna på gymet hemma skulle sitta jäkligt bra just nu.

(På min första boxningsträning
K – Tänk på någon du tycker riktigt illa om!
V – Men jag tycker ju typ inte illa om någon…
K – Men tänk på något du tycker illa om i så fall!
V – …
K – Tänk på patriarkatet!
V – Mexikanska män!!

Och jäklar vad jag slog….)

Alltså, jag förstår inte vad det här landet (Mexiko, om någon missat det) gör med mig. Jag kom hit för snart tre månader sedan, med bra självförtroende och förhoppningen att behålla det.

Häromdagen insåg jag att jag inte längre ser någon i ögonen. Det är så mycket lättare att inte låtsas om folks blickar om man tittar undan. Så jag går omkring och tittar i golvet! Jag vet inte riktigt när det började, men nu är det ett faktum.

Och jäklar vad arg jag var häromdagen (okej, stackars mina vänner, jag erkänner). Temat för dagen var ”pinche mexicanos de mierda” (ungefär ”förbannade-skit-mexikaner”…). Jag vet inte riktigt, hade väl vaknat på fel sida som man säger.

Och jag var jäkligt trött på att aldrig bli tagen på allvar. Trött på att alltid bara vara en kropp. Och inte vilken kropp som helst, utan en som knappast kan gömma sig, åtminstone inte i det här landet.

Jag menar inte att jag är vacker, men det är svårt att förneka att jag lever upp till idealen om långa, blonda, blåögda Européer (ibland önskar jag att jag åtminston vore tjock. Fast jag menar det ju knappast egentligen).

Och är man ungefär ett huvud längre än alla andra, för att inte nämna hundra gånger blondare, är det svårt att inte bli sedd.

Men det värsta är nog inte att inte kunna gömma sig. Det värsta är att aldrig bli lämnad i fred. Att aldrig bara kunna vara ensam och göra det jag själv har lust med, utan att vara medveten om att alla tittar på mig.

Detta att aldrig bli tagen på allvar. Okej, jag vet att det är kulturellt, och alltid menat som en komplimang, men jag KAN INTE se det som något positivt när professorn som jag talar om Sverige med plötsligt kommer med en kommentar om hur vackra ögon jag har. Eller som ”min vän” chefredaktören som mitt i en intressant diskussion insinuerar något om hur vackra svenskor är. Eller kompisen som jag pratar med plötsligt bjuder på en öl och kallar mig för ”Mi hija”, min dotter. Suck!

Antar att problemet ligger lika mycket hos mig som hos den mexikanska macho kulturen. Jag borde lära mig att de inte menar något illa med dessa uttryck. Men fan, jag har svårt att acceptera det!

Dessutom har det kommit till den punkten när jag inte längre kan ta komplimanger som något personligt, något menat om mig. Om någon säger att jag har vackra ögon så tänker jag bara att de menar att det är vackert med blåa ögon. Om någon ger mig en kommentar om mitt hår är det bara blondheten de syftar på, inte MITT hår.

Men, fasen, det ska vara slut med det! Dags att lyfta blicken, inte stirra i golvet, tacka och ta emot för kommentarerna och inte låta dem trycka mig närmare marken! (Det vore för övrigt svårt. Man kan inte komma närmare marken än platt på golvet.)

Intressant? Andra bloggar om: feminism, machism, Mexico, Mexiko.

Det där med gränser…

En mexikansk vän till mig, C, flög till Denver för ett par dagar sedan.
Hon var jäkligt nervös.

Och det berodde inte bara på att hon visste att flygplanet var av myggstorlek och att det var risk för regn.

Främsta källan till nervositet var vad som väntade när hon kom fram.

Inte utbildningen hon skulle dit för att delta i, utan de som väntade när hon steg av planet.

Passkontrollen.

Jag vet inte hur många gånger hon kände sig tvungen att säga att hon inte tycker om USA, att hon inte är intresserad av att stanna.

Eller hur många gånger hon repeterade historien om att hon och hennes resesällskap bara skulle stanna ett par veckor, sen skulle de vidare till Kanada. Det var inte sant, men trots att hon hade ett giltigt visa och ett äkta pass kände hon sig tvungen att ljuga för att övertala passkontrolanterna om att hon inte är en av alla de tusentals mexikaner som varje år tar sig in i, eller i alla fall stannar, i USA olagligt.

Den här tjejen är mycket mer välklädd och stylad än jag någonsin kommer att vara, men skulle jag oroa mig för att de skulle tro på mig?
Och hennes långa, ljushyade, kanadensiska resesällskap var kolugn, precis som jag skulle ha varit.

Allt på grund av en nationalitet i ett pappershäfte, färgen på huden, ögonen och håret. Jag kan verkligen inte låta bli att bli arg! (och tänka på det här).

Fast vad hjälper det? Jag kan inte göra det lättare för henne att resa norrut, inte heller göra mina pengar och mitt blonda hår mindre avundsvärda här i söder…

Intressant eller hur?Andra bloggar om: Mexiko, Mexico, migration, gränser, resor, passkontroller.

…transformations, in both form and content…

Okej, som ni kanske förstått så är jag ganska trött på allt vad sociala rörelser heter. Hatar att vara ännu en som bara skriver när det händer något dramatiskt, något våldsamt. Men sanningen är att det inte händer så mycket inom APPO just nu. Eller åtminstone inte som märks utåt.

Detta behöver ju dock inte betyda att det inte fortsätter att vara en viktig rörelse. Och det faktum att Ulises Ruiz sitter kvar på governörsposten behöver inte betyda att rörelsen inte har uppnåt några resultat.

Häromdagen satt jag och läste om lite andra sociala rörelser och stötte på ett intressant citat:

”Hence, in assessing the success or failure of collective actors, one must look beyond the maintenance of organizational forms or the achievements of goals. Social movements represent more than whatever their organizational forms and limited demands express: They are fluid processes of constituting new actors and are constantly undergoing transformations, in both form and content.”

Med andra ord: alla effekter går inte att mäta och alla aktiviteter går inte att se.

Fortsättning följer förhoppningsvis senare…

Man kanske kan tänka sig något mer intressanta inlägg än det här. Varför inte läsa andra bloggar om: Mexiko, Mexico, Sociala Rörelser, APPO.