Det där med gränser…

En mexikansk vän till mig, C, flög till Denver för ett par dagar sedan.
Hon var jäkligt nervös.

Och det berodde inte bara på att hon visste att flygplanet var av myggstorlek och att det var risk för regn.

Främsta källan till nervositet var vad som väntade när hon kom fram.

Inte utbildningen hon skulle dit för att delta i, utan de som väntade när hon steg av planet.

Passkontrollen.

Jag vet inte hur många gånger hon kände sig tvungen att säga att hon inte tycker om USA, att hon inte är intresserad av att stanna.

Eller hur många gånger hon repeterade historien om att hon och hennes resesällskap bara skulle stanna ett par veckor, sen skulle de vidare till Kanada. Det var inte sant, men trots att hon hade ett giltigt visa och ett äkta pass kände hon sig tvungen att ljuga för att övertala passkontrolanterna om att hon inte är en av alla de tusentals mexikaner som varje år tar sig in i, eller i alla fall stannar, i USA olagligt.

Den här tjejen är mycket mer välklädd och stylad än jag någonsin kommer att vara, men skulle jag oroa mig för att de skulle tro på mig?
Och hennes långa, ljushyade, kanadensiska resesällskap var kolugn, precis som jag skulle ha varit.

Allt på grund av en nationalitet i ett pappershäfte, färgen på huden, ögonen och håret. Jag kan verkligen inte låta bli att bli arg! (och tänka på det här).

Fast vad hjälper det? Jag kan inte göra det lättare för henne att resa norrut, inte heller göra mina pengar och mitt blonda hår mindre avundsvärda här i söder…

Intressant eller hur?Andra bloggar om: Mexiko, Mexico, migration, gränser, resor, passkontroller.