…Och det där med machism…

Okej, jag tror inte att jag kan sjunka lägre. De där boxningsäckarna på gymet hemma skulle sitta jäkligt bra just nu.

(På min första boxningsträning
K – Tänk på någon du tycker riktigt illa om!
V – Men jag tycker ju typ inte illa om någon…
K – Men tänk på något du tycker illa om i så fall!
V – …
K – Tänk på patriarkatet!
V – Mexikanska män!!

Och jäklar vad jag slog….)

Alltså, jag förstår inte vad det här landet (Mexiko, om någon missat det) gör med mig. Jag kom hit för snart tre månader sedan, med bra självförtroende och förhoppningen att behålla det.

Häromdagen insåg jag att jag inte längre ser någon i ögonen. Det är så mycket lättare att inte låtsas om folks blickar om man tittar undan. Så jag går omkring och tittar i golvet! Jag vet inte riktigt när det började, men nu är det ett faktum.

Och jäklar vad arg jag var häromdagen (okej, stackars mina vänner, jag erkänner). Temat för dagen var ”pinche mexicanos de mierda” (ungefär ”förbannade-skit-mexikaner”…). Jag vet inte riktigt, hade väl vaknat på fel sida som man säger.

Och jag var jäkligt trött på att aldrig bli tagen på allvar. Trött på att alltid bara vara en kropp. Och inte vilken kropp som helst, utan en som knappast kan gömma sig, åtminstone inte i det här landet.

Jag menar inte att jag är vacker, men det är svårt att förneka att jag lever upp till idealen om långa, blonda, blåögda Européer (ibland önskar jag att jag åtminston vore tjock. Fast jag menar det ju knappast egentligen).

Och är man ungefär ett huvud längre än alla andra, för att inte nämna hundra gånger blondare, är det svårt att inte bli sedd.

Men det värsta är nog inte att inte kunna gömma sig. Det värsta är att aldrig bli lämnad i fred. Att aldrig bara kunna vara ensam och göra det jag själv har lust med, utan att vara medveten om att alla tittar på mig.

Detta att aldrig bli tagen på allvar. Okej, jag vet att det är kulturellt, och alltid menat som en komplimang, men jag KAN INTE se det som något positivt när professorn som jag talar om Sverige med plötsligt kommer med en kommentar om hur vackra ögon jag har. Eller som ”min vän” chefredaktören som mitt i en intressant diskussion insinuerar något om hur vackra svenskor är. Eller kompisen som jag pratar med plötsligt bjuder på en öl och kallar mig för ”Mi hija”, min dotter. Suck!

Antar att problemet ligger lika mycket hos mig som hos den mexikanska macho kulturen. Jag borde lära mig att de inte menar något illa med dessa uttryck. Men fan, jag har svårt att acceptera det!

Dessutom har det kommit till den punkten när jag inte längre kan ta komplimanger som något personligt, något menat om mig. Om någon säger att jag har vackra ögon så tänker jag bara att de menar att det är vackert med blåa ögon. Om någon ger mig en kommentar om mitt hår är det bara blondheten de syftar på, inte MITT hår.

Men, fasen, det ska vara slut med det! Dags att lyfta blicken, inte stirra i golvet, tacka och ta emot för kommentarerna och inte låta dem trycka mig närmare marken! (Det vore för övrigt svårt. Man kan inte komma närmare marken än platt på golvet.)

Intressant? Andra bloggar om: feminism, machism, Mexico, Mexiko.

COMO och canal 9

Igår talade jag med Nancy. Hon är 23 år och nyligen utexaminerad lärare. Fast eftersom hon för ett år sedan blev aktiv i APPO och rörelsen som stöder lärarfacket i Oaxaca kan hon inte få jobb som lärare. Så nu ägnar hon det mesta av sin tid åt att aktivt delta i den plantón som befinner sig i Zocalón i Oaxaca.

Hon är också en av de ca 3000 kvinnor som tillsammans har bildat La Coordinadora de Mujeres Oaxaqueños primero de Agosto, COMO 1o de Agosto. Den första augusti förra året samlades ett antal kvinnor vid fontänen ”Las siete regiones” (som är en symbol för Oaxacas sju regioner) och började marschera mot Zocalón i stadens centrum. De ville visa att kvinnorna är en viktig del av rörelsen. Att män och kvinnor tillsammans utför arbetet.

”Cuando una mujer avanza, no hay hombre que retroceda” – När en kvinna går framåt finns det ingen man som går tillbaka.

Så de samlades och marscherade. Och när de väl kommit fram till Zocalón var de överens om att det saknades ett utrymme för dem att få sprida sitt budskap. Både de lokala och de nationella TV kanalerna spred bara ”lögner”. Det var dags för dem att få säga sanningen.

Så de begav sig till Canal 9s lokaler och krävde att få en halvtimme för att förklara hur de såg på saken, situationen och kampen i Oaxaca. De blev förstås nekade. Men lät sig inte hindras utan gick tillsammans in och ockuperade TV-stationen. De som arbetade där tvingades att visa hur man gjorde för att sända tv och efter en stund började kvinnorna sända sina egna program.

Under ett par veckor sände man dokumentärer, intervjuer och nyhetsprogram från lokalerna. Så småningom gav detta också upphov till ockuperandet av alla radiokanaler i staden, men det är en annan historia. Delar av den kan man läsa här. Och för de som förstår spanska hittade jag en interessant intervju som bland annat handlar om detta här.

Intressant, ja visst! Andra bloggar om: Mexiko, Mexico, Oaxaca, media, protester, folk rörelser, social movements.

Bakslag

Okej, allt kan ju inte vara frid och fröjd, särskilt inte på feministfronten. Visst, det händer bra saker, men det betyder ju inte att någonting egentligen har förändrats.

Fest och liveband här i Oaxaca. Och de var jäkligt bra (spelade bara covers förstås) och coola killar. Tills det var tävlingsdags.

Alla tjejer uppmanades att komma upp på scenen. Ställa sig framför (ovanför) havet av fulla killar och visa hur sexigt de kunde dansa. Allt medan bandet med sång och musik fösökte få fram så utmanande poser som möjligt.

Och killarna (och tjejerna) framför scenen ropade, buade och godkände. De tjejer som inte dög fick snabbt lämna scenen. Hon med glasögon fick inte ens en chans att dansa eftersom hon vägrade att ta dem av sig. (Om det är någon som liksom jag råkat se Next på MTV så kan ni tänka er hur det var).

Fast det här var ju vekligen på riktigt. Hon som dansade sexigaste, eller snarare hon som tog av sig mest kläder vann, inte för att jag såg att hon fick nåt pris, det var ju helt enkelt inte det viktiga. Det var väl det där med att få tjejerna att ta av sig kläder på scenen som var hela poängen.

Framsteg

Jag är allvarligt talat chockad. Eller kanske snarare oerhört positivt överraskad (eller kanske helt enkelt både och!). Anledningen är bilder som denna som finns att skåda på en husvägg några kvarter från min nya bostad (är den inte snygg förresten?!):

(”Jag är lesbisk, och du varför är du heterosexuell?”) 

Och t-shirtar som den här

med texten:

”Las mujeres constituyen un verdadero ejército al servicio de la revolución… la mujer es una revolución dentro de la revolución.”

(”Kvinnorna utgör en riktig armé i revolutionens tjänst… kvinnan är en revolution inom revolutionen”)

tryckt på ryggen. Och så förekomsten av slagord i stil med

”Cuando una mujer avanca, no hay otra que retroceda.”

under onsdagens demonstration. Och av att det faktiskt var minst lika många kvinnor som män som höll tal i Zocalon samma eftermiddag.

Någonting tycks ha hänt under de tre år som gått sedan jag bodde här i Mexiko och fick höra att alla feminister var rabiata manshatare som man absolut inte vill ha något med att göra. Eller så handlar det helt enkelt om att det är olika städer, olika delstater och olika delar av landet.

Jag hoppas på det första.

Men kanske beror det på att kvinnorna hela tiden har varit en viktig del av det senaste årets folkrörelse här i Oaxaca. Det hela började som en lärarstrejk och precis som i många andra länder är det många av lärarna här i Mexiko som är kvinnor. Dessutom har jag fått höra att man inom rörelsen har insett vikten av att få med kvinnorna eftersom de har makt över hushållet och ofta även över barnen och deras utbildning (vilken är den första att drabbas när lärarna strejkar).

Det spelar egentligen inte så stor roll vilken anledningen är. Det är bara så oerhört roligt att se. Att kvinnorna i det här landet kan få ta plats utanför hemmet, att deras åsikter ses som viktiga, att man kanske även här börjar inse att de faktiskt utgör runt 50% av befolkningen. Och att det faktiskt finns homosexuella människor även i detta katolska land.

(Tyvärr tror jag att det är för mycket att hoppas på att slippa höra kommentarer som ”Esta por alli, linda, preciosa” när man ställt en enkel fråga om vägen. Eller att tro att talesättet som säger att när man har lärt sig att göra tortillas kan man träffa någon att gifta sig med kommer att försvinna. (Eller åtminstone att det kommer att försvinna för att någon anser att det är kränkande. Däremot är det nästan ingen som gör tortillas för hand längre här i Mexiko, varken kvinnor eller män.))
Och förresten, vilken oerhört intressant folkrörelse. På den fjärde ”megamarschen” som ordnades förra sommaren deltog, åtminstone enligt vissa källor, 800 000 personer. Hallå liksom, 800 000! Säger bara, Rostock, släng dig i väggen! (en annan intressant jämförelse skulle vara polisens utgifter. En inhyrd, vanlig helikopter över Oaxaca, ett oräkneligt antal enorma dylika över norra Tyskland….)

Dags att läsa andra bloggar om: feminism, Mexiko, Mexico, Oaxaca.

Livet är politik

Härom veckan hade vi ett seminarium om international political economy. Diskussionen kom in på skillnaden mellan politik och ekonomi. Åsikterna gick isär. Lite ironiskt sa Erik ”Men då är ju allting politik, till och med att köpa mjölk.” Självklart! ”Votas cada vez que compras” – Du röstar varje gång du handlar.

I vanliga fall tänker man kanske på människor som försöker undvika multinationella företag (MNCs) när man hör den parollen. Men för mig kan även att köpa en liter mjölk vara en politisk handling. Numera kan man inte bara välja efter färg (det vill säga fetthalt), utan man kan även välja mellan att köpa svensk mjölk eller importerad mjölk. Eller att köpa ekologisk mjölk eller ”vanlig” mjölk. Eller så kan man som jag, välja att inte köpa mjölk över huvudtaget. Visst det finns massor av skäl till att jag är vegan, men att hävda att det inte handlar om politik vore en stor lögn.  

Fast kanske gör jag det svårt för mig. Livet alltså. Vissa dagar kan det vara jättejobbigt att handla. Ska jag köpa de billigare grönsakerna och få pengar över till annat, eller ska jag skona mig det dåliga samvetet och bara köpa kravmärkta produkter? Vad svaret blir beror inte bara på skillnaden i pris, utan även på vilket humör jag råkar vara på just för tillfället. 

Ibland orkar man mer, andra dagar orkar jag inte bry mig alls. Fast problemet är ju att det inte funkar. Jag bryr mig ju alltid, antingen får jag dåligt samvete av att jag köper dåliga produkter och inte alls bidrar till att göra världen till en bättre plats. Eller så får jag dåligt samvete för att jag gör av med för mycket pengar. Det bästa för mig vore helt enkelt att handla så lite som möjligt. Men mat måste man ju ha.  

Och det finns fler exempel på vardagshandlingar som lätt blir politiska. I ett heterosexuellt parförhållande kan det handla om att bara laga mat och diska, vem gör vad hemma?

(Som min bror som en gång uttryckte irritation över att hans flickvän börjat tycka om att baka eftersom det gjorde att han kände sig tvingad att göra det också. Enbart av princip, för att det annars skulle vara att följa de traditionella könsrollerna.) 

Så visst önskar jag ibland att jag inte såg politik i allt jag gör. Önskar att jag kunde köpa mangos från Brasilien utan att reflektera över de långa transporterna, att jag kunde köpa chiquita bananer utan att vara medveten om hur illa folk har behandlats under produktionen och kanske till och med att jag kunde äta kött utan att må psykiskt dåligt. Och att jag kunde tro på att jag gillar att laga mat och baka för att jag verkligen gör det, och inte bara för att jag är tjej. Tyvärr är det redan försent. Jag är fast sedan födseln. Och jag menar inte att anklaga mina föräldrar, snarare borde jag väl tacka dem, men visst, vissa dagar är det jobbigare än andra.