Utan namn

Jag har precis varit på bio. Jag önskar det inte ogjort, men det gjorde mig knappast glad och välmående. Det var kvinnorna jag intervjuade i Westchester i tisdags som tyckte att jag borde se Sin nombre. Och visst hade de rätt, den berör ganska mycket av det jag håller på med just nu. Eller, inte direkt, men det är något som hela tiden finns närvarande i bakgrunden. Hur kan någon mexikan här skaffa sig en identiet där vetskapen om el Rio Grande, öknen och gränsen, saknas.

Idag pratade jag med Angelica. Hon kom hit, springandes, för 13 år sedan. ”Det var inte så långt, det tog bara en eftermiddag men många orkade inte springa hela vägen. Vi visste vad som skulle hända om vi stannade, vi hade inget val.” Sen dess har hon aldrig varit tillbaka, hur skulle hon kunna det? Om hon inte vill ge sig ut och springa igen vill säga. Båda hennes döttrar är född här, de har medborgarskap. Angelica och hennes man saknar papper. De klarar sig hyfsat ändå. De är mexikaner, men de är här för att stanna.

Alltså, jag ägnar ganska mycket tid åt mitt reportage för tillfället. Så mycket att jag inte kan sova utan att drömma om det på nätterna. Det kommer knappast bli bättre nu efter att jag har sett den här filmen. Men det är väl så det är, går man upp i nåt så får man väl ta det. Måste ta mig ut på andra sidan snart bara, för delar av det här är lite för jobbigt att tänka på 24 timmar om dygnet. Bara att tänka på upplägg, meningar, formuleringar osv 24 timmar om dygnet är ganska jobbigt det med.

På lördag, tidig morgon, ska jag tillbaka ut till Westchester. Marcela från Ecuador håller i utdelning av ”food stamps”, hon bjöd mig att komma och prata med folk. Det är mest mexikaner som kommer dit för att få kuponger att köpa mat för. Många som nyligen kommit hit. Trots den så kallade krisen fortsätter de att komma. Kanske inte lika många som tidigare, men de kommer. Varje dag. Jag vet inte om jag tror att det ger så mycket för mitt reportage, men jag vill ändå åka dit. Har svårt att tänka mig att det kommer att bli roligt.

Nu bor jag hemma hos Jenny och Adam. De har åkt bort över påskhelgen, så jag får lyxen att bo helt själv i deras tvåa på norra Manhattan. Området Hudson Heights är fullt av barnfamiljer från världens alla hörn. (Ofta ser man kvinnor med asiatiskt/latinskt/afrikanskt ursprung i sällskap med blåögda barn, uppenbart inte deras egna. Så ser världen ut. Vissa ger, andra tar.) Bara ett par gator bort tar Washington Heights över. Där är den latinska dominansen total. Mexikanerna här kommer från Peubla eller Oaxaca. Gente del campo (bönder), enligt Angelica. Men de är ändå förhållandevis få. Det är framför allt folk från Dominikanska Republiken som bor i Washington Heights.

Ingen och alla är udda och passar in i New York, det känns verkligen så. För att någon ska vara annorlunda måste det finnas en norm att avvika ifrån. Här saknas den, samtidigt som den varierar från kvarter till kvarter.

Fiestas Patrias

 

Mexico City i september. Självständighetsdagen firas med ett skrik (”El Grito”) natten mellan den 15 och 16 (och så klart, som alltid, ganska mycket alkohol), men hela månaden innebär mer rött, grönt och vit än man kan tänka sig. (Enligt vissa italienska flaggor med broderier. Det är billigast så. Precis som amerikansk majs är billigare än mexikansk (även i Mexiko. Det kallas NAFTA), eller?)

”Patriotiska Fester”, hur känns det på svenska?

<

Det fanns en tanke om ett blogginlägg om detta medan jag fortfarande befann mig i aztekernas gamla land. Det blev aldrig nåt. Nu är jag tillbaka i Sverige, det är höst och mycket att göra. Tenta och uppsatsseminarium nästan på samma gång. Jag har lovat att jag ska bli mig själv igen efter nästa torsdag…

Så i väntan på att det dyker upp något mer intressant på den här bloggen får ni helt enkelt ägna er åt att läsa andra bloggar om: Mexico, Mexiko, DF, Mexico City, patriotism, nationaldagar.

Och så förstås, det hade jag nästan glömt, kolla in vår nya tidning, Alt!

Och höll ögonen öppna, även om det varit tyst här har jag låtit mina pianofingrar spela på tangentbordet (jag väntar fortfarande på att någon ska säga att jag har tangentbordsfingrar…).

Vi och de eller alla tillsammans?

Sitter på jobbet och kollar på SVTs argument. Det pratas om nätverk, något som jag läst otroligt mycket om på senaste tiden, och som jag hela tiden ser påverka mitt eget liv. En av de mest fastlagda tankarna inom Social Movement teori är att det är personliga kontakter, nätverk, som i stor utsträckning hjälper till att mobilisera människor (samma sak gäller på organisationsnivå).

Och visst, hade jag inte haft en kompis som var aktiv i Attac så hade jag aldrig åkt på riksårsmötet och då hade jag aldrig blivit aktiv själv. Hade jag inte kännt nån som tränade boxning hade jag nog letat upp en annan Capoeiraklubb istället för att prova nåt nytt, eller helt enkelt låtit bli att träna. Hade jag inte redan haft vänner i Uppsala hade jag nog aldrig flyttat hit överhuvudtaget. Exemplen på hur de personliga nätverken styr våra liv är oändliga.

Jakob E:son Söderbaum sitter i Argumentstudion och säger att framtiden kommer att se större segregering. Och han menar att det är positivt. Vi kommer att ingå i olika livsstilsgemenskaper där man själv väljer vad som är viktigt för att forma sin egen identitet.

Det tror jag också på (det finns en hel del skrivet om identitetsskapande inom Social Movement teorin också), däremot har jag svårt att köpa tanken om att dessa gemenskaper kommer att vara knutna till varandra genom individernas olika personliga nätverk. Jag är snarare rädd att denna segregering (vilket för mig i sig är ett negativt laddat ord) inte kommer att ha några som helst positiva effekter.

Oavsett hur stora och täta nätverk vi omger oss med så rör de sig oftast inom den egna gruppen, de man kan idenitifiera sig med. Gemenskap skapar automatiskt utanförskap, för att ”vi” ska vara möjligt krävs också ett ”de” och jag tror att den utvecklingen kommer att bli allt starkare.

Om jag återigen går tillbaka till mig själv så är detta minst lika tydligt som nätverkens betydelse för vad jag väljer att ägna min tid åt. Den där killen vars blogg jag kollat på och som jag träffat en del för att prata om Oaxaca visar sig vara en kompis före detta flickväns kusin. Okej, det är ganska långsökt, det är inte ens en nära vän, men vi rör oss också alla tre i helt olika delar av Sverige. Min kommentar: ”Världen är liten.”

Min kompis kontrar med att det är skrämmande: ”det är ett täcken på att det man kämpar för inte har fått tillräckligt stor genomslagkraft i samhället i stort…” Jag håller med, men ser det också som ett tecken på att de kretsar (mina nätverk om man så vill) jag rör mig i har intakta (nå bara) gränser och att det inte alls finns några kopplingar till andra grupper. Halva min boxningsklubb ska åka till Tyskland och demonstrera i nästa vecka; Om jag träffar någon i min ålder som inte är vegan eller vegetarian så blir jag fortfarande förvånad; I den akademiska miljö jag rör mig i är (nästan) alla vita medelklassmänniskor, och om de inte är politiskt till vänster så har jag sällan nåt med dem att göra.

Det kanske (återigen…) bara är jag som är inskränkt, men jag tror inte riktigt det. Tyvärr.

Man skulle kunna hävda att jag är trångsynt…

…eller också kan man säga att jag har lärt mig av mina erfarenheter. Erfarenheter som säger mig att en människa som ser ut på ett visst sätt, har en viss typ av kläder, också har en viss typ av personlighet, en viss typ av åsikter.

Dessa erfarenheter har med tiden hjälpt mig att bygga upp ett finmaskigt nät omkring mig. Ett nät som stänger ute många av de människor jag möter, sållar bort dem som ointressanta innan de fått en chans att bevisa motsatsen.

Och det här nätets maskor blir bara finare och finare när åren går. Till exempel vet jag att om jag i dag träffade många av mina kompisar, såna som jag har känt länge, så skulle de aldrig komma igenom, de skulle gallras bort redan på flera meters avstånd. Det konstiga är att detta inte betyder att jag tycker mindre om dem, snarare tvärtom.

Oftast är man inte ens medveten om den gallring man gör. Ibland blir det tydligare än vanligt. Som för ett par år sedan när jag hade två mexikanska kompisar på besök. Hela tiden när vi gick på stan diskuterade de vilka killar de tyckte var snygga och frågade om jag höll med. Det gjorde jag ytterst sällan. Men det berodde inte i första hand på att vi har väldigt olika smak, utan främst på att vi såg olika saker. När de såg ansikten och människor, såg jag identiteter och politiska åsikter. Det var en plågsam insikt. Särskilt eftersom de kom fram till att alla byggarbetare var snygga. Jag hade väldigt svårt att tycka de. För mig var de ju byggarbetare, med allt vad jag läste in i det…

I andra lägen funkar inte nätet. När man är utomlands till exempel tar det ofta väldigt lång tid innan man lär sig de sociala symbolerna. Jag blir lite mindre fördomsfull, mer öppen.

Ett annat tillfälle som det här kom som en plågsam, obehaglig insikt var när jag var på maskerad häromveckan. Plötsligt kunde jag inte direkt se vilka som var intressanta att prata med och vilka som inte var det. Det var bara att chansa. Ingen var där som sig själv, inte heller jag. Och det var jävligt jobbigt! Både för att jag inte riktigt visste hur jag skulle bete mig, och för att insikten om mina egen trångsynthet kom som ett slag i ansiktet.

Och det händer också ibland att någon med ”fel” utseende trots allt släpps igenom nätet; jag ”tvingas” att lära känna en person, på grund av att vi delar samma arbetsplats eller bostad till exempel. Det kan vara en positiv överraskning, men leder ändå sällan till att jag ändrar min fördomsfulla grundinställning.

Om tvåsamhet och ensamhet

Jag såg Farväl Falkenberg för ett par veckor sen. En bra film, men Oj vad mycket ångest, att tala efteråt var svårt. Fast det som egentligen bet sig fast mest av allt från filmen, kanske till och med mer än själva ångesten, var slutscenerna. Fast de inte ens var en del av filmen.

För även om det i filmen faktiskt i viss mån ironiseras över äktenskapet och familjelivet; den blonde killens dagbok innehåller ett avsnitt där han fantiserar om att han kanske träffar någon, de har sina första år tillsammans, lyckliga, ensamma, Sen barn och alltihop och allt är bra, men ändå, på natten är han tvungen att ta en promenad på den tomma gatan, i mörkret, på egen hand och fundera lite över om det var det här som var meningen? och blev det inte mer? och är jag lycklig nu…? 

Så ändå i de sista klippen, de som antingen kan ses som endast en bakgrund till eftertexterna, eller också som en del av berättelsen, fast en del man liksom får tolka själv, där kommer de; tjejerna. Och det slutar med att alla blir lyckliga, det blir bröllop och kanske att han flyttade till Göteborg.

Men det är det där med bröllopet som stör mig, sticker i ögonen. Det känns inte som att det passar in, jag väntar mig nåt bättre. Inte att det även i denna film, som i övrigt vänder upp och ned på ganska mycket, är giftermålet som ses som det ultimata målet. Nu är han gift, nu är han lycklig. Tvåsamheten som mål och medel. Kärnfamiljen spökar och illamåendet som ångesten orsakade (eller var det semlan på eftermiddagen?) förstärks ytterligare.

Är det så det måste vara, kan man inte tänka sig alternativ? Varför måste man passa in i den heterosexuella normen för att bli lycklig och accepterad? Kan man inte bara få vara den man är, ensam, och må bra i det? Nej, för det är inte socialt accepterat. Även om vi har tusen valmöjligheter så måste vi ständigt stå till svars för det vi väljer. Och om valet vi gör är att inte tillhöra en kärnfamilj,  är detta mer sant än nånsin.

I vissa kretsar (mina kretsar) är det helt okej att välja bort kärnfamiljen och heterosexuella förhållanden. Men att helt välja bort parförhållanden över huvud taget, att välja att leva ensam, är det svårt att få acceptans för. Det är inte socialt accepterat och således är det nog inte många som skulle tro på att det är ett frivilligt val. Gamla kvinnor utan barn är det synd om ”Stackarn, hon träffade aldrig den rätta.” Men det kanske inte alls är så, hon kanske aldrig letade, hon kanske inte ville ha det livet…  Hela våra liv får vi lära oss att vi ska leta efter ”Den rätte”. Jakten på den stora kärleken fömedlas genom filmer, böcker, tidningar och TV. Och mellan individer. Som att det skulle vara så att det verkligen finns en ”rätte” för alla människor, som att alla verkligen mår bäst av att leva i par (är inte människan ett flockdjur från början?), och som att alla som inte har lyckats uppnå denna parrelation är misslyckade människor. Självklart skulle ingen säga det rakt ut att en ensam människa i 30-årsåldern är misslyckad, men jag är säker på att tankarna finns där, att det kanske till och med pratas bakom ryggen.  

Jag anser att det läggs alldeles för mycket tid och energi på denna strävan att hitta någon att dela framtiden med. Tid och energi som skulle kunna användas till så mycket annat. Till att må bra i sig själv till exempel. Jag skulle kunna räkna upp ett flertal av mina vänner som ständigt är medvetna om sin ensamhet. Allting går ut på att gå in i ett parförhållande. Och sen, om man väl lyckats, då läggs all kraft på att hålla detta förhållande levande och lyckligt (eller att hålla skenet av att det är lyckligt levande).

Så även om man har gott om vänner är det lätt att känna sig ensam om man inte själv delar denna strävan. Alla andra är upptagna av att söka en partner. Och de som väljer att inte lägga all sin tid på att hitta, eller umgås med, ”den rätte” blir lätt ensamma, just för att samhället anser att de är ensamma.  

Men gör vi människor detta för att vi själva verkligen vill det, eller bara för att det förväntas av oss? Antar att det är ganska svårt att skilja på.  

Alltså, mer acceptans för ensamheten. Inte ensamhet som i ensam, utan ensamhet till skillnad från tvåsamhet. Låt människor själva välja hur de ska leva sina liv och bespara mig alla fördomar!